Det börjar alltid med något litet. En färg som tråkig, en list som är ful, ett handtag som gått sönder. Inget akut, inget som måste göras, men ändå något som gnager i bakhuvudet. Tänk om man bytte ut den där lampan mot något snyggare? Tänk om man målade om hallen i en ny kulör? Tänk om man rev ut hela köket och började om från början?

För oss som drabbats av renoveringsbacillen finns ingen bot. Det är ett kroniskt tillstånd som förvärras med åren. Det börjar ofarligt, med små projekt som tar en helg. Men snart växer ambitionerna, och plötsligt står man där med ett helt hus i spillror och undrar vad som hände.

Den första lägenheten var en etta på 32 kvadrat. Den fick nya lister, ny färg, nytt golv. Det tog en månad, kändes som en evighet, men resultatet blev fint. Stoltheten var enorm. Jag hade gjort det själv, med mina egna händer, från början till slut. Den känslan, den går inte att köpa för pengar.

Sen kom huset. Då var det kört.

Ett hus är aldrig färdigt. Det är en sanning som alla villaägare bär inom sig. Man fixar ett rum, och då ser nästa rum ännu äldre ut i jämförelse. Man byter tak, och plötsligt ser fasaden sliten ut. Man rustar upp fasaden, och då känns altan sunkig. Det är en ond cirkel, en evighetsmaskin, ett projekt som aldrig tar slut.

Sovrummet var först ut. Det skulle bara målas om, sa vi. En helg, max två. Det blev tre veckor, nya golv, nya lister, ny belysning, och en vägg som visade sig vara mögelskadad och fick rivas. När vi väl var klara hade vi lärt oss mer om husets konstruktion än vi någonsin velat veta. Men sovrummet blev fint. Riktigt fint.

Badrummet gjorde vi inte själva, där fick vi hjälp av snickare Stockholms skärgård. Där går gränsen, även för den mest inbitne renoveringsnarkoman. Vatten, fukt, tätskikt – det är inget att chansa med. Vi anlitade proffs, betalade vad det kostade, och fick ett badrum som kommer att hålla i tjugo år. Det var värt varenda krona, inte minst för att vi slapp bråka med varandra under tiden.

Köket däremot, det gjorde vi nästan själva. Rivningen, målningen, luckorna, bänkskivan. El och VVS lämnade vi till proffs, men resten fixade vi på kvällar och helger under en hel vinter. Det var slitigt, det var jobbigt, det var nära att vi skilde oss flera gånger. Men när vi väl stod där med ett färdigt kök, när vi kunde bjuda hem vänner på middag och stolt visa upp resultatet, då var allt värt besväret.

Renovering handlar inte bara om att få ett fint hem. Det handlar om att lära känna sitt hus på djupet. Att veta var bjälkarna sitter, hur elen är dragen, var vattnet går. Att ha kämpat med en envis skruv, svurit över en sned vägg, firat när allt äntligen faller på plats. Det är en relation, ett äktenskap, en livslång förbindelse.

Det handlar också om att våga misslyckas, särskilt med sådant som markarbete Värmdö. För det gör man. Ofta. Den där tapeten som blev sned, färgen som blev fel, golvet som inte riktigt passade. Man lär sig av misstagen, blir bättre, utvecklas. Nästa gång blir det lite rakare, lite jämnare, lite snyggare. Och känslan av att ha övervunnit ett problem, att ha löst en utmaning, den går inte att köpa.

Materialval är en vetenskap i sig. Trä eller laminat? Kakel eller klinkers? Vitt eller grått? Pris eller kvalitet? Det finns inga rätt svar, bara kompromisser. Det som är perfekt för någon annan kan vara helt fel för dig. Det gäller att lyssna på sitt eget hjärta, men också på sin plånbok, och på sitt förnuft.

Budget är ett annat kapitel. Det man tror kommer kosta tio kostar tjugo. Det man tror tar en vecka tar en månad. Det är en lag, lika säker som tyngdlagen. Den som inte räknar med det blir besviken. Den som räknar med det blir sällan glad, men åtminstone inte överraskad.

Relationer sätts på prov under renovering. Par som älskar varandra kan bli ovänner över en kakelfog. Syskon som alltid kommit överens kan bråka i veckor om vilken färg som är rätt. Det är en prövning, en eld, ett test på hur stark ens relation egentligen är. De som överlever kan klara vad som helst. De som inte gör det… ja, de får kanske trösta sig med att det i alla fall blev fint.

När allt är klart, när sista listen är på plats och sista penseldraget är målat, då kommer stillheten. Man går runt i rummen, tittar, känner, njuter. Det är tyst. Inget damm, ingen röra, inget som måste göras. Bara det färdiga resultatet, ens eget verk, ens egen insats. Det är en känsla som få andra kan mäta sig med.

Och sen, efter några veckor, börjar det igen. Den där väggen i vardagsrummet skulle faktiskt kunna bli fin i en annan färg. Och altanen börjar se lite sliten ut. Kanske är det dags att…